Adjö, resan och annkomsten

Den här resan skiljer sig ganska markant från när vi var här sist för ca 2 år sedan.
Det känns verkligen jättekonstigt att ha lämnat allt där hemma för att finna ett nytt hem på andra sidan jorden.Det har varit en hel del olika tankar som har snurrat runt i ens huvud som ställde till det lite för oss de första dagarna.
Det tog några dagar få oss att komma ikapp och anpassa oss efter det japanska dygnet.
För två år sedan var detta inget problem då vi sov som små bebisar på planet för att vakna lagom till landning som är vid 10-tiden på morgonen lokal tid. Nu funkade som sagt inte denna annars briljanta plan! Kanske för att det inte går att jämföra dessa två helt olika resor!
Den här gången åkte vi ifrån vårt hem. En mycket märklig känsla att lämna ifrån sig nycklarna till ens bostad, ens trygga hem som man byggt upp tillsammans, som är fyllt av minnen.
Under ca en veckas tid, efter att ha gått på tjänstledighet från jobbet, så kämpade vi med att städa ur vår lägenhet, vi packade, träffade familj och vänner för att ta farväl, vi tog hand om allt pappersarbete för att säga upp abonnemang och försäkringar, skriva nya sådana, skatteverket mm mm...
Det här var ett helt nytt äventyr! Vi rullade iväg med våra två väskor samt handbagage från vårt forna bo för att sova dem sista nätterna hos våra fina vänner Grå och Kalle. Först då började vi förstå och ha möjlighet att låta känslorna som vi inte hunnit lyssna till tala för oss då vi haft fullt upp med allt annat. En märklig känsla av tomhet, enkelhet, ett nytt tomt blad. Ett blad som vi skulle börja skriva, helt själva. Läskigt, samtidigt som det verkade fantastiskt roligt.

Som sagt så var resan i sig väldigt bra förutom att vi inte kunde sova riktigt. Vi anlände till ett molnigt Tokyo med lätt duggregn. Trötta som vi var tog vi snabbtåget in till Akihabara och började leta efter hotellet.
Eftersom vi varit helt uppslukade i allt där hemma för att hinna med att ta hand om allt med lägenheten, pappersexercis och allt annat så glömde vi att skriva ut en karta på vart hotellet låg! Vi försökte minnas genom att titta på kartan vid Akihabaras station och var överens om ett ungefärligt läge av hotellet. Så vi begav oss ut i regnet för att fråga oss fram. Japans befolkning är helt underbar måste här nämnas! Frågar man någon om något så tar dom det på fullaste allvar och vill lyckas med sitt uppdrag! På gott och ont. I vissa fall så slutar det hela i skam och bugningar utbristandes "Sory! Sory!". Så himla söta! Man ursäktar sig själv och det hela slutar med att alla skrattar över den fantastiska situationen som precis uppstått.
När vi gått en bit (i rätt riktning visade det sig tillslut) utan att få ett riktigt svar på om vi var på väg åt rätt håll, bestämde vi oss för att vända tillbaks till stationen för att kolla in kartan igen och försöka hitta någon information där som kanske kunde hjälpa oss. Informationen i Akihabara är inte som vid de större centrala stationerna så som i Shibuya exempelvis. En lokal karta som inte sträckte sig åt det håll vi skulle åt, två trötta resenärer, mindre engelskakunskaper hos personalen vid stationen gav noll i resultat. Så vi vände oss till den lokala befolkningen. Här bör nämnas hur Tokyo är uppbyggt.
Tokyo är helt galet stort. Fullt med småbutiker, restauranger, hotell, barer, ryokans, ALLT insprängt huller om buller gränd upp, gränd ner, våning upp och våning ned. Har man inte en adress så är man rätt så körd!
Vi hade inget annat val än att vända oss till ett internet-café eller liknande, för att kolla vår hotellbokning. Till slut bad vi om hjälp att hitta sedan vi inte kommit fram till någonting efter att ha stirrat på kartan vid stationen ett tag tillsammans under någon minuts tystnad och funderande. Personen i fråga vinkade med oss runt hörnet för att ta oss till ett sådant café!
Första stoppet var, ett hål i väggen rent utsagt. Ingen dörr. Bara en urgröpning, fullt med folk som rökte (man röker endast på bestämda platser och rökrutor i Tokyo) och ett par Jidoohanbaiki (typ selectamaskiner).
-"Iie, iie!" Det vart lite fel påpekar kvinnan som hjälper oss och tar oss vidare lite längre upp för gatan och pekar in mot ett nytt ställe som är uppe på andra våningen. Vi tackar och bockar och tar tag i våra väskor upp för trapporna, stiger in och möts utav ett hav av porrfilmer. Jag börjar skratta och på något bisarrt och uppgivet sätt njuter jag utav att vårt äventyr har börjat. Japan ÄR fantastiskt! Så himla annorlunda och galet. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.
Vi tar oss tillbaka och kommer på att på förra resan så tog vi oss till närmsta polisstation för att fråga och gör just det. Alla vi mött under vår förra resa samt denna har varit så himla fina och hjälpsamma. Tanja har skrivit ned telefonnumret till hotellet i almanackan och detta blir vår räddning. Polismannen fattar en linjal samt penna och börjar rita upp en karta åt oss! Vi stoppar hans övergulliga gest och berättar att det räcker med adressen han fått fram via telefonsamtalet till hotellet och tar en taxi för ca 80 SEK. Framme! Vi dumpar väskorna, tar en sväng i kvarteret in i en gränd, blir invinkade av ett par nyfikna restaurangägare till deras mysiga, varma vrå, får hjälp med menyn av några som sitter där, ett par goda skratt, lite informationsbyte om vilka vi är, förvirrade, trötta, hungriga serveras vi så sjukt god mat, vi landar äntligen och andas ut. Vi vänder till hotellet för att göra oss i ordning inför morgondagen och för att leta information på nätet. Allt för att hålla oss vakna ett tag till för att försöka vända på dygnet. Tanja somnar efter ca 30 minuter medan Micke nickar till ett par gånger framför datorn ett tag till för att slutligen somna han med. Första dagen i Japan är avklarad.
https://plus.google.com/photos/117912262179718413368/albums/5729725351993389297?authkey=CIv81cKA9e-CSQ